Det råder förmodligen knappast någon tvivel om att det existerar en hel del tydliga normer inom samhället som även inkluderar idrott och träning i all dess olika former. Hur ska det tränas, på vilket sätt och vad ska vara resultatet som förväntas är frågor som lyfts i den allmänna träningsdebatten. Däremot är frågan om en koppling mellan socioekonomisk bakgrund och hur mycket det tränas inte lika vanligt. Detta inlägg kommer att handla om sambandet mellan socioekonomiska förutsättningar och hälsa samt vilken koppling det finns mellan träning och identitet.
Studier och tankar kring socioekonomiska förutsättningar och hälsa är inga nutidsfenomen. Ända sedan 1572, då Storbritanniens styre skapade en lag som skulle hjälpa arbetarna att bli mer arbetsdugliga, har frågan existerat varför lägre klasser i samhället tenderar att ha en sämre hälsa. 1842 publicerade den brittiske politikern Edwin Chadwick sin “General Report on the Sanitary Conditions of the Labouring Population of Great Britain”. I rapporten undersöktes skillnader i medellivslängden mellan Liverpools industriarbetare och adeln. Rapporten visade att det kunde skilja så mycket som 20 år mellan dessa olika sociala klasser. Att människor av lägre klass tenderar att ta mer risker när det handlar om hälsa visar en studie från the Royal College of Physicians om skadeverkningarna av cigaretter och vem som konsumerar dem mest. Studien presenterar en tydlig bild på skillnaderna i risk för lungcancer mellan klasserna genom att den delen av befolkningen med minst inkomst rökte betydligt fler cigaretter än den mest förmögna delen av befolkningen.
Gruppidentitet och normer inom samhället har historiskt sett också varit viktiga faktorer till varför det skapades större hälsoklyftor mellan samhällets olika grupper. Det fanns länge en negativ stämpel på arbetarklassen då det gäller idrott på grund av att jobben ofta var väldigt fysiskt krävande vilket skulle ge arbetarna en viss fördel i några sporter. Detta motsatte sig dock amatöridealet vilket bland annat innebar att idrottsutövaren inte skulle ha någon fördel från sitt arbete. Jobbade idrottaren med något hen kunde ha fördel av, något som alltså gynnade själva idrottsutövande, var det inte tillåtet. Då arbetarnas yrken ofta var mycket fysiska betraktades dessa som en form av fusk – i alla fall av den övre medelklassen. Denna utveckling tycks ha hängt med när senare motionsformer skapades ur idrotterna.
I dagens samhälle avgörs val av idrott ofta genom frågan till vilken socioekonomisk grupp man tillhör. På detta sätt får vissa sporter som kräver både stor engagemang och en välfylld plånbok såsom golf och segling en stämpel som “överklasssport” samtidigt som dessa sporter löper faran att bli mindre attraktiva för en annan socioekonomisk grupp än den dominerande gruppen inom sporten. Individen som kommer representerar en annan samhällsgrupp kan känna sig utstött eller väljer helt enkelt inte att delta för hen själv har avvikande åsikter om träningsformen.
En avgörande faktor varför vi tränar överhuvudtaget är individens vänskapskrets och familj. Enligt Håkan Larsson, professor i idrott vid Gymnastiks- och idrottshögskolan i Stockholm, handlar det mer om att passa in i sin sociala grupp och mindre om just själva träningen. Önskan om att vara en del av sin arbetsgrupp eller kompisgäng gör att individen tenderar till att göra allt för att passa in. Denna form av socialt tryck får individen att välja vissa sporter som värderas högt i dennes omgivning. Motion har i denna bemärkelse framförallt ett socialt värde och beteenden som anses som något beundransvärt i en samhällsgrupp ”belönas” kanske inte inom andra socioekonomiska grupper.
Sammanfattningsvis kan konstateras att träning är inte bara bra för människan utan den har också vikt inom hennes sociala liv. Finns det vänner och familj runt om en person som tränar så börjar oftast den personen också träna för det blir en norm att träna, annars tillhör man inte gruppen på samma sätt. Samma princip gäller dock även för det motsatta hållet d.v.s. om ens umgänge inte tränar är sannolikheten stor att individen påverkas negativt av detta och väljer medvetet bort att träna.
Nedan följer tre förslag på vad som kan göras för att förbättra hälsan och träningsviljan i befolkningen oavsett socioekonomisk bakgrund:
1.Inför mer idrott i svenska skolor så alla har en stadig grund för att börja träna på sin fritid.
2. Vissa företag erbjuder friskvårdsbidrag till sina anställda för att uppmuntra sina anställda att förbättra sin hälsa. Denna utvecklingen skulle fortgå och uppmuntras av den sittande regeringen.
3. Låt elever testa på flera olika sporter. Idrotter som har en viss stämpel eller en viss socioekonomisk grupp som dominant faktor blir på detta sätt mer tillgänglig för flera, fördomar kan lättare avskaffas och det skapas förutsättningar och möjligheter att bli bekant med många olika träningsformer.
Författare: Albin Nordberg
fridaletics 